Skärvallen är en gammal bosättning vid fjällkanten, en dryg halvmil söder om Mörkret. Den ligger nu inom Fulufjällets Nationalpark.

Johannas
"Johanna mosters" gård längst i söder på Skärvallen.

Skår Ole Jonsson från Skåret i Norge var den som påbörjade uppodlingen under 1840-talet. Hans ättlingar var bofasta på Skärvallen ända in på 1940-talet. Sedan blev det fäbod ytterligare något tiotal år.

Annas
Det gamla fjöset och sommarstugan vid Amandas barndomshem i norra delen av Skärvallen.

Nu är staten ägare av hela området och husen används för närvarande inte. Några hus har rasat ihop aldeles och många behöver nya tak. Det är sorgligt att se hur naturen får återta det som människor med så stor möda erövrat för 150 år sedan.

Annas
Det var en gång för länge sedan....

En liten inblick i hur livet på en gård vid fjällkanten kunde vara för 80-100 år sedan.

Intervjuer med Amanda Olsson i Mörkret.

Amanda är en pigg tjej som fyllt 60 år. Enligt kyrkböckerna hände det för över 30 år sedan.... Hon bor för sig själv på gården i Mörkret, har lite hjälp med städning och inköp, men klarar sig i övrigt själv.

Hon bor på gården där hennes man, Skår Per Olsson, föddes 1901. Han gick bort 1968.

Amanda föddes i Sörsjön 1908 som första barnet till Anders Petter Magnusson från Ovanåker och hans maka Anna Jonsdotter från Särna. De bodde då hos Annas föräldrar Skår Jon Olsson och Karin Persdotter. Jon var son till Skår Ole Jonsson från Jons-gården i Skåret i Norge och hans hustru Karin som var de första nybyggarna på Skärvallen.
Skår Ole Jonssons halvbror Skår Ole Persson, Mörker-Ola, var en av de första nyodlarna i Mörkret.

När Amanda var tre år flyttade familjen till Skärvallen. Morföräldrarna hade tidigare bott där, i en kammare i ladugården - fjöset, som brukligt var. Det fanns tidigt en liten stuga med ett enda rum, men den användes inte längre. I den “riktiga” stugan bodde en familj från Värmland som återvände dit då Amandas familj flyttade till Skärvallen. Förutom stugan och fjöset fanns där ett sommar-fjös, lada, bod, en mejeribod ovanpå kallkällan, kokhus och givetvis ett dass.

Det var två gårdar på Skäret, granne var “Johanna-moster” och hennes man Kalle Lind. Kalle var från Mora, hans bror Fredrik Lind bodde i Mörkret och han var farfar till Gunnel Lind-Eriksson i Mörkret.
Några hundra meter söder om Skäret fanns en fäbod vid Brattet/Brottet. Den brukades av Edvard Höglund och en Martin från Husvallgölen. På Skärvallen bodde man hela året runt, det behövdes inte någon fäbod till den gården.

Så småningom utökades familjen till 9 barn. Det föddes ett barn med ungefär två års mellanrum. Det yngsta barnet, Helga, föddes 1924.
När det började närma sig förlossning gick Anna ner till sina föräldrar i Sörsjön. På vintern kunde hon åka med hästen, men på sommaren gick hon till fots. Det var drygt tre mil att gå.
Annas far sa en gång: ”Ja dom får guter dom som far hit och får barn, men jag fick ingen gut jag.” Han hade bara flickor.

Familjen levde på det fjöset gav och så arbetade Anders Petter i skogen så det kom in kontanter till det som behövde köpas in. Mjöl, socker, salt, jäst, kaffe, fotogen, klädestyg mm. Det var ett mycket hårt slit, i dag kan vi inte föreställa oss hur hårt. Men de svalt ändå aldrig någonsin, intrycket är att det trots det hårda slitet var ett ganska gott liv på Skärvallen. De allra flesta fick slita lika hårt för att få mat på bordet, det var bara så.

Anders Petter jagade aldrig, annars kunde man tro att familjen flyttade till Skäret för de goda jaktmöjligheterna. Antagligen var det så att Annas föräldrar fortfarande ägde gården och när värmlänningarna flyttade ut blev det läge för den unga familjen att flytta in. Eller, med Amandas egna ord: “Nån stans skull’ vi ju bo.”


Stugan

Vi hade ett stort kök och stor kammare. 11 stycken i ett rum o kök. Gör om det i dag!

Mamma vävde ju mattorna själv så vi hade alltid trasmattor på golven inne i stugan.
Innerväggarna i stugan var det bara bräder på. Inte någon papp och inga köpetapeter.
Vi hade i en kakelugn i kammaren. Det var värmen vi hade, det var inte att skruva på några knappar då inte. Jag kan se den framför mig, precis hur den såg ut.
Vi hade en enda fotogenlampa som hängde i köket. Det räckte med att ha ljus i köket. Där satt vi och handarbetade på kvällarna. I rummet hade vi ingen lampa. Vi gjorde brasa i kakelugnen på kvällen, behövde inget mer lyse där, satt bara framför kakelugnen innan vi gick och la oss.
I fjöset hade vi en fotogenlykta som vi hängde upp ordentligt. Mamma var väldigt försiktig med lyktan. Vi ungar var ganska rädda för lyktor. Det var två fönster på vårt fjös på Skäret. På sommaren var vi i sommarfjöset, då behövdes ingen belysning.
Skulle man ut på dass fick man ta lyktan med sig om det var mörkt.

I köket var det en järnspis, ingen öppen eld. Järnspisen var som en norskspis, de är ju rätt så stora.

Pappa och mamma låg i köket, jag minns så väl var sängen stod. Det var en vanlig utdragssoffa.
I köket var det både en och två sängar ibland, utom mammas och pappas, där det låg ungar.
Stolar, bord, en byrå, skåp för glas och porslin, och sängar där vi låg två och tre ungar i varje säng.

Vispar gjorde vi av björkkvistar. De var då minst lika bra som såna där köpevispar. Aldrig att vi köpte något som vi sopade med utan vi gjorde alla sopkvastar själva. Vi sopade gården med soplimer vi gjorde av björkris.
Vi rörde i gröten med en malla. Den var av gran, av tall kunde det bli smak. Det skulle vara gran. Man tog en kvist som var grov och så mycket kvistar på så man kunde få till dom där som sticker ut.

Hur man diskade berodde på vad kärlen skulle användas till. Det som var av trä skurade man. Man hade en diskborste som såg ut som en liten skurborste av trä, vi köpte dom där borstarna. Det som var av trä det skurade vi med diskborste och hett vatten så det var blankt och fint. Ibland kunde vi väl ha diskmedel.
Såpa ger inte smak när man diskar. Om det var något som var riktigt fett så kunde vi ta lite såpa. Sen hade vi ju riktigt hett vatten och sköljde med. Såpan var ganska fast, flytande såpa såg jag inte förrän jag kom hit till Mörkret.
Tvagorna använde vi inte till träkärlen, bara till den andra disken. Kopparkärlen diskade vi med diskborste och skurade dom med något medel så dom blev blanka och fina. Invändigt fick man inte ta alltför hårt så man skadade ytan, men utvändigt kunde man skura rejält. Grytor som användes när vi ystade över öppen eld dom blev ju sotiga utvändigt, men sotet brydde vi oss inte om, dom fick väl vara sotiga. Vi var ju ute när vi höll på.
Inne hade vi järnspis så det vart inte sotigt. Visst kunde vi lyfta ringarna ibland och ställa på grytan direkt i elden, men vi diskade ju aldrig grytorna på undersidan, där fick de vara sotiga bäst dom ville.
Till gjutjärnsgrytorna använde vi diskborsten invändigt. Var dom inte sotiga utvändigt så kunde vi torka av dom med blöt disktrasa. Det var hett vatten som gällde till det mesta.
Stora kärl, kopparkärl, var det som var jobbigast att diska. Vi fick stå och röra så det inte brändes vid, vi fick inte förstöra kärlen.

Muren kritade vi. Köpte krita som vi rörde ut i vatten och så smetade vi på muren, det var som att måla. Den blev så vit och fin av det där. Det smetade inte av sig när det väl torkat. Vi använde krita mycket på den tiden. Det skulle vara fint i stugan till jul, och när vi gjorde vårstädning så kritade vi muren igen om vi tyckte det behövdes. Det kunde ramla av en del av kritan så det blev inte tjocka lager av det.

Muren i fjöset kritade vi inte. När vi flyttat ut kyen till sommarfjöset skurade vi hela vinterfjöset så det var rent och fint där inne. Vinterfjöset vi hade på Skäret kritade vi i taket. Ibland kunde vi flytta ut ur stugan när det var som varmast på sommaren, och bo i fjöset. Då kritade vi både väggar och tak så det var vitt och fint. Men det var inte lång tid. Det kan låta konstigt att vi har bott i fjöset, men vi ville hålla det rent och fint inne i stugan. Sommartid var vi inte mycket inne i stugan, vi lagade maten i störröset då. Det var en öppen eld mitt på golvet. Vi kunde sova där, men det var bara plats för en eller två. Så där var vi bara när vi lagade mat på sommaren. I störröset var det en lång pall utmed den ena väggen den skurade vi så den var kritvit. Golvet var av trä, inte jordgolv.


Maten

Vi behövde aldrig gå hungriga! Maten fick vi från fjöset. Vi hade kött, gris, fläsk, mjölk. Smör, ost, messmör, det gjorde vi ju själva. Vi levde på fjöset och pappas lön.

Det var bra på Skäret! Det är inte dåligt allt som var i gamla tider. Vi har kallkällor där än i dag som aldrig fryser till. Om man sätter ner en saftflaska i dom där källorna kan du kan ta-att den precis lika som du satte dit den. Den ena källan rann alldeles förbi huset, ja det var två källor, det var en som rann mitt emellan moster och oss. Jag hade väl varit gift i ett par år när jag var dit och på skoj stack ner handen i källan. Det låg kvar en flaska saft där nere! Den var väl ditsatt innan mamma och pappa flyttade därifrån. Det står sig, det fryser aldrig. Morfar och mormor hade Skärvallen som sätervall sen de flyttade till Sörsjön. Mejeribua var byggd alldeles över källan. Där kunde de behålla mjölken hur länge som helst.

Vi köpte mjöl i säckar på Konsum i Särna. Mjölsäckarna hade vi i en kista som var nästan tre meter lång. Där satte vi ner det som skulle vara ifred från råttor och möss. De kom aldrig åt att röra det som låg i den kistan.
Mamma bakade själv. Det blev nästan varje dag för att vi skulle få tunnbröd med oss till skolan. Hon hade ingen bakugn annat än i själva järnspisen. Tunnbrödet gräddade hon uppå spisen. Det var ju inte just nåt annat att göra än att baka nästan varje dag, vi var många som skulle ha bröd. Det var väl ganska snart gjort för henne att göra en liten deg och göra några brödkakor. Hon fick nog gno.
Hon bakade så vi hade matsäck till skolan, det var mjukt tunnbröd och mjölk. De andra barnen var så tokiga i vårt bröd att dom tog smörgåsar med sig och sen bytte vi med varandra. Vi hade riktigt hemkärnat smör på brödet.
Vetebröd hade vi inte mer än till jul. Vi hade inte bröd till kaffet i vanliga fall. Drack bara kaffe. På bit, på fat, eller ibland med smörgås. Pappa sa alltid: Ta en smörgås, det är bättre än vetebröd.
Pappa var väldigt noga med att vi ungar inte fick dricka kaffe. De köpte färdigrostat kaffe som dom malde själva. Under kriget kunde dom blanda ihop nästan vad som helst och koka på. Här drack vi knappt något kaffe alls under kriget. Inte dricker jag så mycket kaffe nu heller, ett par koppar per dag. En del kokade kaffe på sumpen, men jag häller den i slasken jämt, har aldrig kokat på sumpen, men pappa gjorde det vet jag.

Vi köpte mjöl, jäst, socker, salt, kaffe. Sen hade vi ju mat från fjöset. När vi slaktade så gjorde mamma pölsa och så hade vi mat där då, kokkött och stekkött, vi hade både getter, får och kor. Vi hade aldrig höns, ägg fick vi köpa om vi skulle ha.

Köttet saltade vi ner i träkar. Fisken saltade vi också sen la vi den i blöt innan vi lagade till den. Karen förvarade vi ute i bua - boden, det blev aldrig förstört. Men man fick vattenlägga det innan man skulle äta. Korv och pölsa som mamma gjorde förvarade vi också ute i bua. Det var så kallt att det blev djupfryst alltihop. Det var en sabla möa med allt vi skulle ha utifrån när det var hoptjälat i en enda klump alltihopa!

Bär plockade vi så vi hade jämt. Blåbär, rôbär, multe. Vi satte ner en del av bären i flaskor i kallkällan. Det vi inte kunde sätta ner i källan fick vi ha ute i bua. Det tjälade ju också ihop. Bären förvarade vi i träkärl. Vi hade i lite socker när vi skulle äta. Annars var det osockrat. Bären frös, så det möglade inte. Även blåbären höll sig bra. Frampå våren kunde det bli lite mögel, men det tog vi av och sen åt vi bären. Och vi lever ju än! Vi åt ju först och främst det som var mest fara för att det skulle bli förstört.

I jordkällaren hade vi potatisen. Vi odlade jättefin potatis på Skäret. Vi hade potatisåkrar på flera ställen. Det var långa stenmurar runt för att hålla djuren borta. Potatisen frös aldrig även om det var frost på andra ställen. Det kunde vara så kallt att det frös fast på skidorna när vi åkte från skolan i Mörkret. När vi kom upp på jämnan ovanför backarna så var det mildväder och då satte vi ifrån oss skidorna.
Jordkällaren låg ett par hundra meter från huset. Vi hade en potatisåker där, det blev så fin potatis. Vi fick ta hem av maten i jordkällaren så att vi hade det vi behövde ett tag. På vintern tog vi skidorna och drog iväg.

Vi hade sockertoppar eller bitsocker. Strösocker köpte vi nån gång ibland. Sockertoppen skulle klippas sönder. När jag var liten fanns det nog inte bitsocker utan det var sockertoppar. Under andra världskriget var det sockertoppar också. Om vi skulle sockra bär så smälte sockret i saften så det räckte att hacka bitar av toppen och blanda ner. Vi hade mycket bär av alla slag, plockade så vi hade året runt. Man behövde inte direkt strö socker på något.

Mamma använde både grovt och fint salt. När vi kokade kött tog hon lika gärna grovsalt som nåt annat. Men när vi kokade gröt och välling då var det finsalt som användes. I degen när hon bakade hade hon finsalt. Vid insaltning av kött och fisk var det grovsalt. Saltet smälte ner i laken vartefter. Det är bättre om det är för mycket salt än för lite. Om det är för lite så surnar det, men är det för mycket så kan man lägga köttet eller fisken i vatten en timme så det drar ut det som är för mycket.

Surfisk gjorde vi inte så mycket, mamma kunde väl göra det nån gång ibland. Vi åt åtskilligt med färsk fisk.

Morötter, kålrötter och rovor blev väldigt fina. Potatis hade vi i mängder, väldigt fin potatis året runt.

Om vi inte fått ordentligt med mat så hade vi inte klarat den där vägen till skolan. Vi åt ordentligt med lagad mat innan vi for på morron. Sen hade vi smörgås och mjölk med oss till skolan, och så fick vi ordentlig middag när vi kom hem. Sen var det att läsa läxan och gå och lägga sig. På sommaren - skollovet var matordningen ungefär lika. Det kunde kanske bli nån smörgås extra ibland då. Under skoltid var det knappast att vi var uppe efter sju på kvällen någon gång. Vi skulle opp sen på morron och läsa läxan lite igen och så hinna äta ordentligt. Vi låg då aldrig längre än till halv fem på vardagarna.


Djuren

På Skärvallen hade vi två fjös - ladugårdar, det har vi här också. Det är bra att ha två. På sommaren skurade vi vinterfjöset så det var rent och fint tills vi skulle in med korna på hösten.

Vi hade kor, gris, getter och får. Kattor och hund ibland. Hunden var väl mest för ungarnas skull. Det var inte nån jakthund eller vallhund.

Getterna killade på våren och sen mjölkade dom ett tag in på vintern innan dom sinade. En del getter slaktade vi, nån bock ibland innan det började lukta av honom. Hudarna sålde vi, jag har en ryggsäck, men den är av kalvskinn.

Kyen - korna - stod i sin några veckor inför kalvningen. Sen mjölkade dom igen. Vartefter kalven växte mjölkade dom allt mindre. När dom slutade mjölka helt och hållet då stod dom i sin och kalvningen närmade sig. Jag vet inte så noga hur länge dom stod helt i sin. Även de kor som inte var med kalv mjölkade mindre under vintern. Dom som fick kalv mjölkade mer sen. Alla korna hos oss fick kalv varje år, helst på våren.

I Skärvallen hade vi alltid egen tjur. Vi använde inte varje oxe så länge förrän vi la på en ny. Vi hade ingen gammal oxe, dom skulle ju vara så att vi rådde på dom naturligtvis. Jag minns en gång mamma kom och då var korna ute på nôtgarn - utanför fjöset. Då kom oxen och stångade omkull mamma. Och hon upp som ett skott och fick tag i nosringen på oxen och vred till så oxen låg där på backen. Han gjorde inte om det någon mer gång!
Vi hade bara fjällkor, dom passar bäst här uppe.

När vi getade - följde dom i skogen - såg vi hur duktiga dom var att passa sig, dom luktade och vädrade. Dom kutade och for som bara den första dagen dom släpptes ut. Och dom stångades, en skulle vara herre på täppan. En gång tog jag bjällran och satte den på en annan ko, men det skulle jag inte ha gjort! När jag då släppte ut dom tog den gamla bjällkua sikte på den nya, hon fick inte gå ifred. Hon var så elak mot kua, jag var tvungen att ta av bjällran och sätta tillbaka den på den gamla. Det var när jag hade kor själv här.


Mjölken

I Skärvallen satte vi mjölken i kallkällan som rann genom mejeribua. Det vattnet är iskallt. Där satte vi mjölken i krukor med lock över, de fick stå där ett par dygn, sen skummade vi med slev när grädden flutit upp. Vi hade inte så vi satte mjölken i tråg.
Separatorn delade mjölk och grädde. Den var tvungen att diskas riktigt noga varje gång man använt den. Det var två skålar där skummjölken kom i en och grädden i en, det delade sig när man vevade separatorn. Drog du fort som kom det mindre men tjockare grädde. Drog du sakta då blev det tunnare grädde.
Först hade vi träkärnor med stång som man körde upp och ner. Sen köpte vi en kärna som var att dra med vev, den var av plåt. Det var olika hur mycket vi kärnade åt gången. Vi hade ju mycket mjölk till att börja med när de 3-4 korna var nykalvade.

Råmjölken gjorde vi råmjölkspannkakor och kalvost av. Så skulle ju kalvarna ha. Det tog ungefär en vecka innan mjölken blev ren från råmjölk. Första målet var väldigt starkt, det behövde spädas innan man kunde använda det.
Ystade gjorde vi ute på somrarna, på vintern blev det inget att ysta, då var ju getterna i sin, de killade ju på våren. Vi drack inte getmjölken, den var ju starkare. De som hade lungfel skulle dricka getmjölk, den var ju väldigt fet den.

Vi gjorde ost och messmör. Det separerade jag inte, man kunde blanda ihop separerad och oseparerad mjölk när man skulle ysta.
När jag kokade messmör hade jag en kopparkittel som tog 20-25 liter. Eller också en stor gryta. Messmör gjorde vi oftast på en blandning av get och ko mjölk. Hade man så mycket getmjölk att man kunde ysta var och varannan dag så blev inte osten så stark om den var gjord på bara getmjölk för getmjölken blir starkare om den får stå några dagar. Ny mjölkad getmjölk kan gå an att dricka, men den är väldigt fet. Förr fick dom dricka getmjölk dom som hade fel åt lungorna för att dom skulle lägga på sig hull. Den var väldigt fet den mjölken.

När man ystar så värmer man upp mjölken, har i löpe och då blir det ost. Vi tar upp den och knådar den i ett särskilt tråg för hand så att all vassla kommer ut. Sen sätter vi på grytan igen och kokar upp det och då blir det dravle. Det kan man ta upp och ha som smörgåsmat. Fortsätter det att koka ihop så blir det brunt. Ibland fick dravlen koka med, det blev mer messmör då. Vi var väldigt rädda för att det skulle brännas vid. Det aktade vi oss för, innan det kokat upp fick man röra ordentligt, lika på slutet. Ostlöpen köpte vi från affären även till Skärvallen, jag vet inte hur man gör den själv.

Gammelosten lagrades i en riktig källare. Osten mognade på ett annat vis om den lagrades i en källare än om den bara låg i en bod. Man vände osten och skrapade bort eventuellt mögel. Vi använde inte paraffin på ostarna.

Tjuckmjölk - långfil. Man sparade alltid lite tjuckmjölk att blanda i den färska mjölken och så fick det stå tills det blivit tjockt. Vi var väldigt noga på att ta ifrån så att vi alltid hade tjuckmjölk till att sätta ny på. Skulle det råka ta slut så fick vi fråga grannarna om dom hade så vi kunde få en liten skvätt. När korna sinade kunde vi ju inte göra någon tjuckmjölk. Vi höll inte på med tätört eller nåt sånt. När det blev åska skar sig tjuckmjölken, den blev som glöttermjölk. Den blev väldigt tunn och blaskig, men det gick att äta den. Åskväder det var inte bra åt tjuckmjölken. Det gick att göra ny om man tog vasslan från glöttermjölken. Vi hade alltid mjölken där det var som kallast. Även vanligt mjölk hade lätt att bli sur om det var åska. Den var nog sämre att förtära efter åska än tjuckmjölken.


Slåttermaskin
Det är länge sedan den här slåttermaskinen drogs av en häst.

Slåtter

Det var mycket skog omkring Skärvallen, men det hade blivit bolagsskog nästan alltihop. De dikade ut de egna myrarna och tegarna, dikena fanns ju kvar ännu. De har grävt för hand, det är så fina åkrar.

De slog med lie länge. När de började använda slåttermaskin hade jag flyttat därifrån.
Karlarna var ute tidigt på morron och slog. Mamma var med ute och hjälpte till att slå ibland. När hon hade gjort fjöset fick vi alla hjälpa till att “bre” gräset så det fick torka lite, sen hässjade vi det. När det torkat i hässjan körde vi in det i ladan.
Det vi slog borta på myrarna hässjade vi i vinterhässjor. Det var mycket hö i dom hässjorna. Vi hässjade så - jag vet inte om det går att tala om hur vi gjorde. Vi “kämma” som vi sa, och dom gjorde vi stora dom kämmen, och la dom uppå hässjorna. Det blev mycket hö i varje vinterhässja, ett helt lass. Regnade det så fick det väl regna, det torkade opp igen. Det var viktigt hur dom la på taket på hässjorna. Taket var av höet. Takhöet skulle kämmas på ett visst vis och läggas på på ett visst vis. Det skulle läggas så det rann av. Morfar han var fenomenal på dom där hässjorna. “Taket är det mest nogsamma, det ska du vara noga med!” sa han när han höll på lärde Karl. Vi körde hem av höet på vintern när det började ta slut i ladan. Det var så torrt och fint hö.

Förutom hö fick kyen vitmossa på vintern. Det var rena mjölkfodret. La upp det i lass så det fick frysa ihop, sen var vi upp efter det på vintern. Får och getter fick både av mossan och björkris. På sommaren gjorde vi liksom kärvar av björkris och så fick dom det på vintern. Vi torkade riset på logen, det fick inte regna på det. Satte vi upp det ute fick vi passa på det, om det regnade då fick vi ta in det i ladan. Hästen fick havre också, den hade ju pappa i skogen, den behövde mycket energi.

Fenne - starr - växer ute i vattnet, ute i sjön. Man slog det ute i vattnet med en vanlig jå - lie, sen räfsade man det i land och la ut det så det torkade. Man vadade ut i vattnet, här slog man inte från båt. De hade helt vanliga räfsor och drog det i land och sen bredde man ut det på marken på tork. Det kunde finnas mycket på en del ställen.
Fennen hackade dom och blandade med hästskit, hade på lite salt, och lite mjöl kunde dom väl ha på. Dom hade det där i byttor och slog hett vatten på så det blev fullt. Det där åt dom med god aptit, kyen. Jädrar va tokig dom var i det där! Det var inte så mycket hästskit man hade på, men det där tyckte dom väldigt mycket om. Jag vet turister som for och fick se det där, och ojojoj vad dom jämrade sig och stog i! Hur vi kunde ge korna det där som ett annat djur hade fått ifrån sig kunde dom inte begripa. Min svärmor sa att det är väl inte meningen att ni ska begripa det heller... Då sa dom inget, för det var inte värt att säga emot henne!


Skolan

Men från och med tredje klass fick vi gå fram och tillbaka varje dag. Det var att dra iväg med smörgåsar och mjölkflaska. Tänk hur det var när vi hade slöjd och slutade klockan fyra på eftermiddan. Då var det ju mörkt innan vi kom iväg härifrån. Men kom fram gjorde vi.

På vintern for vi över sjön och uppför backarna och genade så mycket vi kunde. Rakaste vägen på vintern var över sjön, då åkte vi så gent som vi bara kunde. På sommaren fick vi gå en krok, då blev det drygt en halvmil åt varje håll mellan Mörkret och Skärvallen. Vi gick både över Stormorvallen och över Grundsildret. Det var olika. Vi hade det brant, det var brant jämt. Om vi for över Stormora hade vi den branta backen här som vi skulle ut över, och for vi om Grundsildret då hade vi Hamren som vi kallade det, det var backen innan vi kom fram till gårdarna.

Vi har gått där så pass mycket att vi inte kunde gå fel. Vi visste precis. Jag kan se vägen framför mig än i dag. Första gångerna följde dom väl med oss och de kunde väl komma och möta oss ibland också. Men det hände sällan sen vi vart äldre. Vi såg vägen på skogen, den var inte utmärkt.

En gång höll vi på att bli kvar i skogen. Hade vi då somnat så hade vi inte vaknat nå mer! Vi gick i småskolan, Karl och jag, det var ett år mellan oss. Han gick i första och jag gick i andra klassen i småskolan. Vi bodde här under veckorna då, men så tog maten slut för oss och vi var tvungna hem efter mat. Vi fick knalla iväg och gå, fick inte låna ett par skidor! Dom var rädda att vi skulle bryta av skidorna. Hur det gick med oss det var inte så noga.
Vi knallade iväg och gick. Det hade kommit snö då, det var snö så det nådde oss upp på låren. Vi turades om att gå först och spåra. Till slut kom vi så nära att vi hade kanske inte fullt en kilometer kvar. Då orkade vi inte längre. Där satte vi oss. Men så kom vi överens om att vi skulle ropa allt vi orkade, på samma gång. Vi trodde inte på att dom skulle höra oss, men vi måste då hitta på nånting i alla fall. Mamma kom ifrån fjöset och tyckte hon hörde nånting. Så hon gick in och sa till farsan: Ja tror jag hör ungarna norrut. Det kan väl aldrig vara möjligt, sa han. Jo, det är då nåt i alla fall. De gick ut och stod och lyssna. Och då hörde de det där samma igen, då förstod dom vad det var frågan om. Så då hade dom ett par skidor med sig när de kom och mötte oss. Har dom inte gjort det hade vi somnat där och aldrig vaknat igen.

Sen jag slutat skolan drog jag i väg ut i världen. Först var jag på Grundsildret på sommaren när jag slutat skolan. Det var hos Hägglunds. Dom var från Storfjäten och skulle dit och hälsa på ett par veckor. Jag var kvar alldeles ensam i Grundsildret med djuren, fick ta hand om dom och mjölka. Hägglunds flyttade tillbaka till Fjäten och det var tomt i Grundsildret ett tag. Sen kom Nystedts, men dom vart där väl inte så länge.

Efter Grundsildret var jag i Särna och var piga en vinter.

Sen bar det iväg till Älvdalen, for till Värmland och var i Sälen ett tag. Jag var inte hemma just nånting utom när jag var hem och hjälpte till med slåttern ibland om jag kunde. Sen var jag ju borta så jag födde mig själv och köpte mina egna kläder ända tills jag gifte mig. Och så lika förbajjat kom man hit tillbaka till Mörkret igen!!



Sammanställt i januari 2004 av
©Inga Wall Vita Villan 790 90 SÄRNA
0253-10564
E-post


Jag har intervjuat Amanda hemma i hennes kök tre gånger. Maj 2001, mars 2002 och mars 2003. Varje besök resulterade i 4-5 timmars inspelning på kassettband. Jag har här sammanställt alla intervjuerna.

Läs mer om Skärvallen

Tillbaka till välkomstsidan